16. Sist (och tydligen viktigast)

Jag har i tidigare roller arbetat för att hjälpa andra länder med deras energisäkerhet (inte bara gas). Man börjar alltid från samma håll; man tittar på vad landet själv har för möjligheter till att bygga upp sin egen beredskap, mha de förutsättningar som naturligt finns tillgängligt i landet. Först då skapas egenkontroll och säkerställande av tillgång. Nog  kan det kännas skönt med fyllda lager av bränsle, men ännu bättre måste ju vara att själva kunna fylla på dem, även i kristider. Import av gas är mycket osäkrare i kris än egenproduktion av gas. Biologiskt avfall/avlopp som är insatsvaran till svensk energigas, är något som vi har en icke sinande ström av, i alla scenarier, även vid kris/krig. Stora mängder hållbar biogas är något som kan produceras i Sverige, om bara rätt förutsättningar för en robust svensk energigassektor kommer på plats. Jag pratar om några smärre smarta styrmedel som måste till. Det finns ett starkt stöd från svenskt näringsliv för detta. Det finns ett brett folkligt stöd för en klimatomställning av samhället. [1] Politisk enighet för en stark biogassektor finns från alla stora partier i Sverige, från vänster till höger.

Sverige behöver stå enat på de tre energipolitiska benen som är samhällets försörjningstrygghet, konkurrenskraft och ekologisk hållbarhet, i näringslivet, och som tjänsteman agerade jag oberoende där. Inom just gas, så är det väldigt lätt, att tydligt bidra till alla dessa tre ben.

Att jag skulle ha blivit avsatt som ett resultat av ett pojkstreck som dragits igång för att hämnas på gamla chefer som varit dumma låter lite väl banalt. Eller är det snarare kanske rädsla för en stegvis utfasning av en del av våra fossila bränslen som är grunden? Rädsla för att jag inte skulle göra samma analys som min föregångare? Att jag tittade på möjligheter för hur vi skulle kunna göra oss av med en del av vårt fossilbränsleberoende? Visst låter det för dumt för att vara sant? 

Eller kommer rädslan som mina poster på facebook genererat från att Rebellmammorna kräver ansvarsutkrävande över de klimatdestruktiva beslut som fattats? Säkert kan anledningarna variera.

Faktum är att många myndighetsanställda vittnar om utbredd rädsla och tystnadskultur, samt att klimatfrågan polariserar och är svår att diskutera [2]. Jag kände det också när jag arbetade på myndigheten. Och nu efteråt i viss form av beröringsskräck om jag skulle råka säga hej. Rädslan blir som ett psykologiskt hinder.

Trots att klimatfrågan ofta bara handlar om ren naturvetenskap, blandas det ihop med politiska åsikter. Känslor. Folk sätter sig på tvären och bromsar för att de blir misstänksamma, i mycket för att de inte förstår. Idag anställs folk på Avdelningen för energiberedskap på myndigheten utan några krav på kunskap om energisektorn överhuvud taget. Eller hållbarhet. Det här skapar också polarisering; det kan väl ändå inte vara så att en del av Energimyndigheten ska lösa energiomställningen, den andra beredskapsfrågan? Alla som har arbetat med totalförsvarsfrågan vet att den inte kommer att lösas om inte alla delar av samhället tar ansvar för att den ska fungera. Samma sak gäller klimatfrågan – en del av samhället kan inte ansvara för att de totala utsläppen ska minska – alla delar behöver ta ansvar för att det ska ske.

Så här skrev Wennblad i sin ledare 231012:

 

 

På hans påstående där svarar jag: det finns bättre lösningar.

Efter Bohlins utspel och krav på att ‘detta ska inte få hända igen’, lägger Energimyndigheten om sina rekryteringsrutiner med ytterligare frågebatterier. Man reagerar med att dra åt svångremmen för andra klimatengagerade som söker säkerhetsklassade tjänster. Om du visar klimatengagemang blir det hårdare tester och kontroller, vilket inte förenklar för myndigheten att hitta kvalificerade aspiranter. Kunskap om cirkulära flöden är något som myndigheten har stort behov av, kanske speciellt på beredskapssidan. (När jag sökte tjänsten, så fanns det i rekryteringsprocessen inte många kvalificerade som kunde gas att välja på, det var i princip bara jag som hade ‘rätt nivå’ fick jag höra). Om du t ex visar en förståelse för att människor protesterar för något genom fredlig civil olydnad, så klarar du inte en säkerhetsprövning (mitt fall).

Så här skriver ST:

 

 

Svensk energigasproduktion handlar i mycket om att ta tillvara det som ingen vill ha (avfall, avlopp) och göra om det till något som alla vill ha (energi). Det handlar om cirkulära flöden, och att förstå vad ekosystemen behöver för att fungera. Om man i framtida anställningsprocesser ställer högre säkerhetskrav på medarbetare med klimatkompetens än andra, och t ex misstänkliggör en ev framtida biogasexpert om den är engagerad i klimatrörelsen, då är man fel ute. 

Förstår man vad klimatförändringen betyder på riktigt, då engagerar man sig, åtminstone om man är mamma. Det är ren självbevarelsedrift. 

Jag vet inte vad den här historien kan leda till, men en sak som jag tänker redan har hänt, det är att den har gjort det svårare att trakassera engagerade människor eller utsätta dem för repressalier. Om något liknande skulle hända igen, torde cheferna tänka igenom situationen mer än vad mina gjorde, och försöka undvika agera i panik. Om engagerade människor utsätts utan grund, skulle det direkt uppmärksammas, och sånt gillar inte chefer. Jag hoppas det leder till att folk känner att engagemang på en myndighet kan vara något positivt. Kan tipsa om Nätverket för statligt anställda som är ett alternativ. Om jag får önska något, så hoppas jag att den rädsla för engagemang som min historia initialt ledde till, vänds till mod hos människor, att stå upp för det som är rätt och riktigt.